Jaktsäsongen är i igång o som vanligt börjar det med en
rivstart! De första två veckorna hade vi apporteringsuppdrag varannan dag, men
nu har det som tur är lugnat sig litegrann. Jakt 2-3 dagar per
vecka är mer lagom över tid, annars hinner eller orkar man liksom inte riktigt
njuta av det.
För njuter gör vi – av härliga kamrater, fina fåglar, underbart väder och,
framförallt, av fantastiska hundar. Vilket jobb de gör för vår skull – timme
efter timme i tunga dyvatten, tjocka vassar, tät spannmål och slingrande
näckrosor. Eller för all del i lättsprungen skog eller öppna hagar, det
förekommer ju mindre betungande marker också!
Vi hade en incident där Sting fick värmeslag (vilket var
riktigt otäckt innan han hämtade sig efter att ha blivit utföst i dammen o avkyld
igen), men i övrigt har vi än så länge (peppar, peppar!) klarat oss från skador
värre än uppskavda näsor o ögonlock, mindre skärsår, lättare stukningar o lite
muskelvärk. Rapporter kommer dock från vänner o bekanta som inte varit lika
lyckliga – det ÄR farligt att vara jakthund, även i områden utan större
rovdjur!
Risken att skära sig, bryta en tå (eller mer), få upp
vasstrån/hagtornstaggar/annat i tassarna osv kan inte förringas, men jag är
helt säker på att hundarna inte skulle byta bort jakten för något i världen.
Det är underbart att se arbetsglädjen hos hundarna och ännu
bättre när man tillsammans gör ett
bra jobb. Att verkligen få till ett samarbete med en hund (eller annat djur för
den delen) är en stor ynnest och känslan när man tex med gemensamma krafter
lyckas få tag på den där sista skammade fågeln är helt obetalbar. Jag är säker på att hundarna känner en
liknande tillfredsställelse och att de faktiskt förstår principen med
lagarbete. Vi två mot världen!
Den där sista skammade fågeln, ja… Det leder oss in på ett
synnerligen känsligt ämne. Hur ska man
göra när man känner att det finns medlemmar i apporteringslaget som inte
riktigt håller måttet? Det kan bero på att hunden är helt ostyrig eller på att
någon bara står o fin-apporterar för att sen gå tillbaka till bilen eller på
att föraren aldrig tycks notera de skammade fåglarna som går långt iväg eller
på att vederbörande inte någonsin gör ett ordentligt eftersök eller vad som
helst. Det är oftast ett tungt o hårt arbete att vara apportör ffa på en
andjakt och jag tror inte jag är ensam om att någon gång har känt att en del
ekipage inte är till nån större nytta eller kanske till och med ställer till
besvär för övriga apportörer.
Nu syftar jag självklart inte på de som kommer in som
nybörjare – alla har vi varit noviser nån gång! Men det finns folk som varit
med i många år och fortfarande gör som ovan och då blir det bekymmer. Detta eftersom
varje påskjuten fågel som inte apporteras är ett jaktetiskt problem. En skadad
and lider garanterat lika mkt som en skadad älg men eftersöksinsatserna kan skilja
dramatiskt mellan djurslagen!
Men vad gör man då? Vem är jag att komma som en viktigpetter
o anmärka på andras arbete? Ska man ”skvallra” för jägaren eller den som har
hand om apportörerna? Ska jag med mitt världssamvete ta på mig ansvaret för
alla påskjutna fåglar längs hela skyttelinjen? Eller ska man helt enkelt
strunta i att det blir mer fågel kvar än vad som egentligen är acceptabelt och
bara sköta sitt eget? Vara nöjd med att det åtminstone är så rent det kan bli
runt mina skyttar? Och hur ska jag egentligen kunna veta säkert att jag och
mina hundar är så bra som jag tycker – jag vet ju faktiskt inte hur många
skammade fåglar jag missar? Det här är ett dilemma av stora mått men något som
bör diskuteras, trots att det är oerhört känsligt. Hur framför man den här
typen av kritik och vem har mandat att göra det?
Jag tror att mycket av problemen kan härledas till den allra
första kontakten med riktig jakt. Det borde finnas nån slags mentorskap eller
inslussning för nybörjare inom det här gebitet.
De allra flesta hundförare kommer ju via hundsport/B-prov och få har
någon jaktlig förankring att falla tillbaka på (så även undertecknad!). Då kan
man inte heller tro att vederbörande bara ska kunna kliva in och fungera som
apportör, oavsett hur duktig tränare han/hon är eller hur höga meriter hunden
har. Det finns säkert de som är naturbegåvningar och snabbt utvecklas till goda
hundförare utan vidare anvisning, men de allra flesta behöver en del stöd.
Det bästa vore om man den första säsongen (åtminstone under ett
hyfsat antal jakter) fick apportera tillsammans med någon erfaren hundförare. Och
jag tycker inte att det räcker att man tex ställer en novis mellan två erfarna
hundförare med 30 meters lucka – de ska stå precis bredvid varandra! Man
behöver nån som förklarar att det inte är ”flest fåglar vinner”, som säger
vilka fåglar som är lämpliga att skicka hunden på direkt och vilka man kan
vänta med, visar hur en påskjuten fågel tecknar i luften, demonstrerar hur man
avdödar skammat vilt osv. (Det här med avfångning är ett eget ämne som jag
skulle kunna prata länge om!)
Det är inte ovanligt att nybörjare ställs en bit bort, lite bakom linjen där
det inte händer så mycket. Visserligen får man här en lugnare tillvaro, men å
andra sidan är de fåglar som går ner långt från skyttarna ofta de som är
svårast att få tag på. Men framförallt är det inte alltid lätt att se vilka som
är påskjutna och vilka som inte är det, så passen långt bak är inte lämpliga
för någon som saknar rutin.
På de flesta ställen är det inte önskvärt från ledningens håll att man har mer
folk än nödvändigt närvarande, vilket tyvärr gör det svårt att ta med noviser
för en vettig introduktion. Dessutom finns det ett stort motstånd bland
etablerade apportörer (förmodligen är jag lika illa som någon annan!) mot att
släppa in nya människor på scenen eftersom alla bevakar sina platser. Det här är
ingen lätt nöt att knäcka – hur ska man kunna ge nybörjare på en förnuftig inledning
till uppgiften som apportör, utan att irritera jägare/ägare eller ”riskera” sin
plats på scenen?
Ett annat ämne med samma beröringspunkt – jag tycker det är
alltför vanligt förekommande att man bara ser det skjutna fåglarna som ospecifikt
”vilt” eller som ”apporter”. Man får inte glömma att de faktiskt är levande
varelser som naturligtvis ska behandlas med vederbörlig respekt. Vi är inte där för att träna våra hundar
eller för att ha en trevlig friluftsdag med kompisarna, utan för att göra ett
fullgott eftersök på döda och skadade fåglar! Trots att det ibland skjuts en
oanständigt stor mängd änder/fasaner under en dag, så måste varje enskild fågel
betraktas just som en enskild individ. Det duger inte att vara nöjd med att man
fått några fina apporter åt sin hund och att man har ungefär lika många fåglar
i högen som skytten uppgivit att han/hon skjutit, tillfreds kan man vara när
man dessutom gjort så gott man kunnat med efterapporteringen.
Jag är väl medveten om att jag sticker ut hakan och vill
därför göra några förtydliganden:
- den överväldigande majoriteten av de apportörer jag träffat är synnerligen kompententa
och hängivna sin uppgift
- jag anser inte mig själv eller mina hundar som ofelbara och är medveten om
att jag också missar en del fåglar. Något annat är oundvikligt – den som säger
att han/hon alltid får tag på alla fåglar är antingen en lögnare eller korkad!
Men eftersom vi är inblandade i en verksamhet som innebär lidande och död för oskyldiga
djur, så MÅSTE vi rannsaka oss själva o fundera på vad som kan göras bättre.
Håller ni med eller är jag helt ute o cyklar?
Skriv gärna en kommentar – det vore intressant med en diskussion!
Lite bilder från säsongens inledning:
Det är inte alltid så lätt att markera... Jag hade bra överblick men hundarna såg bara fåglarna en kort stund i luften. Något att tänka på när man står på prov o tycker att den där busken faktiskt skymmer sikten! :o)
Man har inte roligare än man gör sig - här är det Peter Flinck som hittade en bra plats att utöva sin förmiddags-yoga på!!
Ombordstigning för transport ut till passen. Alla väntar på att någon ska trampa snett o falla i vattnet, men det händer alltför sällan...
Vi hade en alldeles fantastisk dag - det finns ingenting som slår en vacker septemberdag, särskilt inte om den spenderas på jakt!
Och änderna flög otroligt bra!
Grim kommer tillbaka efter en lång vattendirigering.
Som den rutinerade hund Baggi är så dammsuger han kanterna efter skammade fåglar...
...vilket såklart får önskat resultat.
På väg tillbaka - 4 personer, 6 hundar och ett femtiotal änder var nog ungefär vad den roddbåten tålde!
Jens o Sting är på väg ut till sista såten - Holmen.
Gungfly, kanaler, starr o vass åt alla håll och ingen möjlighet att komma runt för att jobba från olika håll. Där borta står Cattis med sina flattar...
...och så här ser det ut på andra hållet. Ett fantastiskt vatten, men ack så svårtapporterat!
Och imorgon är vi på väg igen... It's a hard life! :o)
Vid pennan,
Sofia