Veckorapport

Söndagen den 18 november 2012 – snart dags att summera den här resan. Vi har haft ännu en hektisk vecka vilket inverkat högst negativt på blogg-frekvensen. Jens har hunnit med ännu en provstart och ett par duvjakter, jag har i huvudsak ägnat mig åt diverse apporteringsuppdrag. I förra veckan hade vi en genemsam middag med övriga svenskar (Bitte, Lisa o Anne) samt några av våra inhemska vänner. Mycket trevligt!
Vi stortrivs fortfarande i annexet på Bowers Farm, förutom att själva boendet är av toppklass så är värdskapet helt fenomenalt. Generösare människor än Sharon o Phil får man leta efter!

Idag har vi inga direkta planer förutom en långpromenad med odjuren, lite lerduveskytte i eftermiddag och sen är vi bjudna på middag i stora huset ikväll. Solen strålar från en klarblå himmel, temperaturen är runt noll och det är fullkomligt stilla – en helt underbar dag! Fler borde få chansen att uppleva England på det här sättet och vi har fått en idé inför nästa år…

På onsdag kväll går färjan till Esbjerg och jag kan inte förstå hur det redan kan vara dags att åka hem igen!? Det känns som att vi bara varit här en liten stund, men så är det ju när man njuter av livet. Det har varit en helt underbar semester och även om både vi och hundarna är ganska slitna nu, så är batterierna laddade igen.

Love what you do & do what you love!

 

 

 

Utflykt till Sandringhams underbara marker - man kunde tro att vi befann oss betydligt längre norrut. Eller varför inte i Dalarna?

 

 

På ett ställe har man byggt en liten "promenadväg" ut i mossen med informationsskyltar här o där. Hundarna tyckte det var roligt att tokspringa på spången - som på tivoli!

 

Ojoj...

 

Precis när vi kom tillbaka till parkeringen mötte vi det här gänget, dock fanns ingen tjur i sällskapet.

 

 

Ännu en dag på farmen, den här gången i typiskt brittiskt grådis.

Varför Baggi sitter så långt fram? Han tycker att han ser bättre då...

 

Lite rolig bild - det lutar stundtals ganska rejält även i Essex!

Planering för hur vi bäst ska täcka marken. Tre apportörer på tio skyttar kräver lite mer eftertanke än om man är 1-1.

 

Ila springer sitt snabbaste tillbaka till husse!

 

 

 

 

 

Förra helgen var vi hos Henrik Vilendal o tränade lite. Han har tillgång till en helt otrolig betesmark strax utanför byn - synnerligen kuperad o genombruten av häckar o diken - vilken ynnest att få nyttja sådana marker!

Här studerar hagens ordinarie innevånare oss nyfiket medans Jens längtansfullt spanar på de hundratals duvor som snurrade över våra huvuden.

 

Jösses, vilken mark!

 

 

 

 

Grim skickas på en dirigering i ett dike ca 150 m bort. Snabbt o lätt till rätt område och sen ett noggrant o envist närsök - nöjd matte!

 

 

 

Henrik och hans partner Cathrine.

 

 

Matt skickar sin duktiga hund till en tennisboll halvvägs upp i sluttningen.

Gång på gång visas nödvändigheten av ett väl fungerande närsök - inga apporter kunde springas hem den här eftermiddagen!

 

 

 

"Get on!"

 

 

 

På måndagen hade Henrik en start på Midland Counties 2-dagars o vi följde med som publik. Pga vädret fanns inte fåglarna där de borde funnits o man var tvungen att genomföra provet som drivet istället för trampat. Här ses halva startfältet uppställda för den första driven (den andra halvan stod på ett annat ställe).

 

 

 

 

Efter att drevet blåsts av påbörjades apporteringen.

 

 

Henrik´s Jack inledde fint, men bytte sen vilt då han skickats på en av två fåglar som låg med en meters mellanrum. Sånt händer iband!

 

 

 

Eftersom Henrik slagits ut och regnet började tillta lämnade vi provet vid lunchtid. Istället åkte vi hem till Phil Garton för ett träningspass med både stora o små - här skickar Jens Ila på en minnesapport. En trevlig dag!!

 

 

Mer träning i sockerbetor (tillbaka hos Sara & Mike igen) - ansträngingen gör att man emellanåt måste lätta på trycket!  ;o)

 

 

 

En fin eftermiddag! Grim tycker dock att det är rätt trist när matte ägnar sig åt dummykastning istället för att föra hund.

 

 

Jens o Sting.

 

Sting är inte särskilt liten men de här betorna är tämligen välvuxna. Rolig terräng som tydligt visar på eventuella brister  - "grundträning" får en ny innebörd när det blir lite svårare omständigheter.

 

 

 

Igår följde vi med Sharon till en liten jakt i närheten. Rough shooting i ordets rätta bemärkelse - ett hav av nässlor/björnbär/ogräs överallt!

 

 

Bagen landade på ca 45 fågel - ett mycket gott resultat med dagens förutsättningar.

 

Apportör.

 

Drevfolk.

 

 

 

 Jens håller koll på sina fyra skyttar.

 

Väntan.

 

Det krävs goda viltfinnare för att nå några resultat i den här marken.

 

 

Bästa Sharon med sina fina hundar.

 

 

Jens säger att han inte tycker att apportering är så jättekul, men det märks inte...

 

 

Några fina fåglar bärgade, bl a har Sting här apporterat sin första morkulla (den ligger längst upp till vänster).

 

 

 

Skytt i missväxt majs (den borde varit en meter högre).

 

 

Några av skyttarna i färd med att korsa bäcken.

 

 

Där satt den!!

 

Skyttar o apportör i samspråk.

 

Alla tycker det är väldigt intressant att diskutera skillnader o likheter mellan våra länder både avseende jakt o livet i allmänhet. Överallt hälsas vi välkomna tillbaka och vi får massor av beröm för våra hundar och det arbete vi gör. Sånt värmer såklart!

 

 "I stood over there and the cock bird came down at that ash tree."

 

 

Lunchpaus.

 

 

Sharon satte igång spritköket bak på Toyotan och svängde snabbt ihop frallor med stekt ägg, bacon o korv. Delikat!

 

 

Ovanstående sköljdes ner med Quince Gin (som sloe gin fast med quince, dvs en päronliknande frukt) och då blir man så här glad!

Till allas förtjusning lyckades jag göra en saltomortal o ramla av min stol, men det var faktiskt innan intagande av nämnda dryck. Och även om jag hamnade platt på rygg som en skalbagge så lyckades jag faktiskt rädda min nylagade bacon roll från att hamna på marken. Tur det!

 

Det här är det närmaste en viltparad vi kommit på fyra veckor!?

 

 

Sting är nöjd med sig själv efter ännu en hård jaktdag...

 

 

 

...och det är vi oxå!

 

Ett glas mousserande vin (tack, Bitte!) under bar himmel i bubbelbadet var inte helt fel efter dagens jakt. Så här skulle det vara när man har det som sämst.

Provstart = sockerchock!

Så var det då äntligen dags för mig att starta på ett novice trial i England. Jag hade sett fram emot det här en tid och försökt att förbereda mig så gott som möjligt under den korta tid vi varit här nu.

Åtskilliga jakter där det huvudsakliga temat varit fasaner och rapphöns (Sting har liten eller ingen erfarenhet på det) och ett par träningar i sockerbetor då jag visste att provet skulle hållas som en walk-up i just dessa.

Viltet har inte varit några som helst problem – Sting tar det som erbjuds (det har han alltid gjort) och han har tagit åtskilliga runners på både fasan och rapphöna.

Träningarna i betorna har oxå gått bra och Sarah Gadd (kennel Birdsgreen ) kommenterade Stings status med orden ” He should win ” så självförtroendet var väl ganska bra.

Dagen för provet kom och det var mycket riktigt sockerbetor…stora fält med nästan inga referenser så det gällde att markera bra för både hund och husse ! Vittringsförhållandena visade sig vara väldigt svåra…

Då vi hade startnummer 14 (av 14) så tog det nästan 3 timmar innan vi fick gå in i linjen för våran första apport och vid det laget var Sting en smula uppspelt…

Första uppgiften blev att skicka på en rapphöna som varken jag eller Sting hade markerat (bakom linjen) och vi gick ut som nr 2 på den fågeln då min parkamrat misslyckades med att finna något. Jag fick ett område förklarat för mig kanske 60 meter ut och jag höll Sting där så gott jag kunde...släppte honom tom lite större än jag brukar för att kunna hitta en eventuell löpa men blev så småningom inkallad då vi inte kunde hitta något. Domarna gick ut och letade och jag kunde bara hoppas på att inte dom heller skulle hitta något vilket dom inte gjorde. Jag var fortfarande kvar i matchen medan min parkamrat åkte ut på ” first dog down ”.

Andra fågeln jag fick var en rapphöna som sköts 30 meter ut från linjen och det ställde inte till några problem, en helt ren apport.

Tredje fågeln dock…en lågflygande rapphöna som vingades ner kanske 70 meter ut från linjen och vi skickades direkt på den. Sting hade ingen möjlighet att markera den i dom höga betorna så jag tog den som en dirigering. Ett rimligt avstånd och inget som direkt tog emot – förutom den oerhörda viltrikedomen som störde Sting så pass mycket så jag fick inte riktigt honom till det anvisade området och han blev till slut ohörsam på pipan. Väldigt frustrerande då jag inte är riktigt van vid att han helt slutar lyssna vilket faktiskt var fallet här. Dumma jycke! Inkallad o utslagen!

Enda trösten i sammanhanget var väl att ingen av dom andra 3 hundarna som skickades hittade fågeln av ungefär samma anledning och rapphönan apporterades så småningom av domarna ( som också hade vissa problem med att finna fågeln ). 4 hundar ut på den apporten !

Sammanfattningsvis ; jag var oerhört besviken just då jag inte fann någon av fåglarna speciellt svåra men kombinationen sockerbetor / viltrikedomen gjorde att Sting drabbades av just – sockerchock ! : )

Ett inte helt ovanligt fenomen för orutinerade hundar i sockerbetor då terrängtypen gör att hörbarheten är dålig och vittringsförhållandena likaså.

Så här i efterhand tycker jag dock att det var kul att starta och jag hoppas på att kunna göra om det just som en walk-up i betor då jag tycker det är roligt och utmanande och det ställs stora krav på hundens viltfinnarförmåga och förarens handling ( och rutin ).

Vi kommer igen !!

 

 

 

 Sekreteraren hade glömt nummerlapparna hemma - då gäller det att improvisera! Dessa satt inte kvar särskilt länge, men det funkade även med inkognito-förare.

 

Fokus...

 

 

 

Transport ut till marken - hundtoleransen testas rejält!

 

Vi hade några ovanliga deltagare på det här provet, bl a den här tiken av utställningstyp (Leospring) - hon var duktig i det självständiga arbetet, men inte så intresserad av att samarbeta med sin förare.

 

Goldisar är väl inte direkt ovanliga på prov....

 

...men flattar ser man inte särskilt ofta!

 

 

Picker up var en gammal räv av rang - Peter Hammond. Han såg pigg ut o hänger uppenbarligen med i den tekniska utvecklingen eftersom han hade  mycket "trafik" på sin mobil.   :o)

 

Sammanbiten Jens...

 

Som ägare till hunden så fick Sofia gå med i linjen - roligt! 

Domaren Tom Lowe ger instruktioner om var fågeln setts gå ner...

 

...Jens skickar Sting....

 

 

 ...men kallas tillbaka efter en stunds resultatlöst sökande.

 

 

Domarna gör ett försök att hitta fågeln - andlöst spännande väntan för den som just haft hunden ute i det området.

 

 

De hittade emellertid inte heller något och Jens o Sting fick vara med ett tag till!

 

 

Allteftersom dagen led mot sitt slut fulade dock hundarna ut sig en efter en, och vid prisutdelningen fanns tyvärr inga hundar kvar i prislistan.

Hans Richter fick dock Gun´s Choice efter en strålande inledning på dagen! Grattis!!

Dagen efter provet fick jag möjlighet till en träning i sockerbetor igen tillsammans med Tom Lowe ( som dömde mig dagen innan ) och Sting gick som ett spjut och var som vanligt hörsam på pipan och gjorde bra ifrån sig...hmm.. ; )
Återkommer !