Unga hundar

"Mjuk unghund = hanteras varsamt!

Nu när jag återigen har en egen unghund att träna med, dessutom en väldigt duktig och lättlärd sådan så har jag börjat reflektera mera och mera över vad det är som jag egentligen gör när jag tränar unghundar.

I mitt yrke är det ju just unghundar som vi tränar, hunden kommer till oss när den är ca 14 månader och lagom tills dess att den fyller 2 år och är vuxen så skall den vidare till nästa person.

Detta gör att vi som arbetar med yrkesdressyr blir något av ‘specialister’ på just unghundar. Jag har under åren testat och tränat ett hundratal unghundar, främst av rasen labrador. Och varje år passerar ca 15-20 unghundar i mitt hem.

Min egen hund kom dock till mig redan som 8 veckors valp, senast jag hade en hundvalp själv som egen hund var 1993! Så den erfarenheten var lite som att lära sig att cykla igen.

Min filosofi har alltid varit att en valp är en valp och den behöver sin tid till att växa, äta, sova och miljötränas. Kanske att jag lär den verkliga grundläggande saker som att kissa på kommando, sitt och inte dra i koppel. Då min hund också är vår jaktkamrat så ville jag också vänja den vid vilt och att bära föremål. Men det är verkligen allt. Övrigt har jag flera år på mig att lära den, hunden och jag skall ju ändå vara tillsammans i minst 10 år helst 12 eller 14.

Nu hade jag tur med min hund, han gick spontant fot med mig när han var 9 veckor (en väldigt kort sträcka men han sökte bra kontakt). Så den delen har varit enkel att träna in. Att ställa krav i fotgående gjorde jag först när han närmade sig 8-9 månader och började bli lite slyngel. Däremot har han hela tiden blivit uppfostrad och det med tydliga och klara ‘ramar’.

Nu när jag har en egen hund att träna med så ger jag mig så klart ut och tränar med andra också, jag går kurser, är med på BPH och gör inte lite annat med andra hundtokiga människor. Och jag ser ett mönster. Många som har bekymmer med sina unghundar är de som tidigt började träna sina hundar i alla möjliga moment, de började med fotgående redan när hunden var 10 veckor. Tränade in lydnadsmoment och tricks och apporteringsmoment väldigt tidigt och har nog glömt bort att de har en mjuk hund som behöver hanteras varsamt. Det tränar också sina hundar ( i mitt tycke) mycket.

Vad menar jag då? Jo, idag har vi stora krav på att våra hundar skall fungera väl i samhället, de skall fungera bra på prov (det har verkligen blivit tävlingsport av våra prov) och de skall kunna vara med i flera discipliner. Detta gör att våra uppfödare fokuserar mycket på att föda upp hundar som är mjuka (dvs lätthanterliga) och har stor samarbetsvilja.

Vi som hundägare är oftast väldigt ambitiösa och vill inte göra våra uppfödare besvikna samtidigt som vi vill aktivera våra hundar så att de skall må bra (för det säger ju alla hundexperter att vi ska).  Men vad händer då med mjuka hundar som aktiveras som tokar? Jo hunden får inte tid att växa, att vila och  att naturligt få utveckla sina egenskaper och tillslut får de stressrelaterade problem, tex att de tuggar på tassarna, får magkatarr, blir allmänt svåra att hantera med mera med mera. Lustigt nog får de i många fall samma problem som barn som pressas och aktiveras för mycket, de blir helt enkelt stressade. Och detta ser jag  att det inte hänger ihop med hur vi tränar. Även de snällaste träningsmetoder är stressande för våra unga hundar, inte nog med att vi vill att de själva skall lista ut vad de skall lära sig de får inte heller några tydliga ramar att hålla sig inom och detta skapar bara mera stress. En unghund behöver tydlighet och uppfostran inte försöka lista ut vad husse/matte vill att den skall lära sig.

En god vän till mig fick hem sin valp nästan samtidigt som mig. Hennes valp är en mycket mjuk och samarbetsvillig liten tik. Under den tidiga unghundstiden har hon visat sig vara väldigt mjuk och samarbetsvillig och ganska försiktig, ungefär samtidigt som detta visade sig blev min vän gravid. Hon blev ganska stor och tung snabbt och begränsningarna när det gällde att träna hunden kom nästan på en gång. Hennes hund har nu i flera månader ‘bara’ varit hund, hon har lekt med barnen där hemma, sovit i soffan och fått promenader, that’s it! För någon vecka sedan träffade jag min vän och hennes nya bebis, och hunden så klart. Jag blev helt chockad, vilken skillnad det var på hunden! Hon var glad. pigg, framåt och visade på ett jättefint självförtroende. Varför då, jo, när hon hade det som tuffast i sin utveckling (mentala och fysiska) så blev det så att hon helt enkelt fick mycket tid att vila sig i form.

Underskatta aldrig den ädla konsten av att vila sig i form!”

Dessa kloka ord är skrivna av Emmelie Reinson Egelberg (http://ledarochassistanshundar.wordpress.com) och sammanfattar mycket väl det som vi försöker förmedla. Låt valpen vara valp och lär den först och främst att ta det lugnt och ha tråkigt, först därefter bör aktivitet introduceras i hundens liv. Nu talar vi såklart om mental aktivitet, att jycken får följa med ut i skog mark redan från tidig ålder tar vi för givet!

Många av de pip- och stressproblem vi brottas med i det här landet kommer av för mycket och för tidig aktivetet vilket den unga hunden helt enkelt inte kan hantera. Hög aktivitetsnivå leder till ökat stresspåslag och förhöjda nivåer av stresshormoner som adrenalin och kortisol. De långsiktiga problemen är att när binjurarna (som producerar dessa ämnen) varit överaktiva en tid så minskar de inte i storlek igen, dvs man har skapat en individ som rent fysiskt inte kan gå ner i varv och slår på överdrivet snabbt/mycket när något triggar den.

Våra uppfödare anstränger sig till det yttersta för att avla fram lättlärda hundar med stora naturliga förmågor. Vi behöver alltså inte ägna så mycket tid till att lära valparna en massa eller utsätta dem för 100 olika miljöer före ett halvårs ålder. Det mesta finns där medfött och en hund som fått lov att bli trygg i sig själv och med sin förare kommer att möta livet utan större problem när den väl mognat mentalt.

Less is more!