grouse shooting 2013 -2

grouse shooting 2013 -2

söndag 1 december 2013

Nedräkning

Slutet närmar sig, om några dagar styr vi kosan hemåt igen. Det har varit en fantastisk tid med många möten med härliga människor, vi är så tacksamma att vi fått träffa båda gamla och nya vänner. Hundarna har fått sitt både vad gäller träning och apportering och Jens har fått lufta sin Browning en hel del. God mat och dryck har intagits i stora och små sällskap och alla vi träffat har varit så oerhört generösa på alla upptänkliga sätt. Vädret har varit över förväntan (regnkläderna har använts 1½ dag) och boendet underbart. Vi är så nöjda och glada i alla avseenden!
 
 
 
Butiksbesök i Norwich. Nej, det är inte te, det är sjuttioelva olika sorters löstobak!? Det är vanligt här att man rullar sina egna cigaretter och naturligtvis kan det då finnas olika preferenser. Jag har bara aldrig tänkt på möjligheten att köpa tobak i lös form över disk. Man lär sig nåt nytt varje dag.
 


Sista picking up-dagen för den här gången - på en liten jakt alldeles i närheten av Rocklands. Jakten som sådan är väl inte den mest spektakulära vi upplevt, men atmosfären är helt underbar och terrängen gör varje apport till en utmaning.


 
Grim o Baggi på post.
 
Grabbarna skämdes då verkligen inte för sig och vi hade en mycket fin dag. Den lille (aka "valpen", aka Spike) fick förtroendet att bli skickad på ett par svåra fåglar som han faktiskt fixade fint, till mattes stora förtjusning och förvåning. Allra bäst var när han fick leta länge, länge efter en vingad tupp som borrat in sig i den tjocka tuvstarren. Att hålla området är det svåraste som finns och fick Spike en synnerligen nyttig erfarenhet i det avseendet. Jag vet inte om det var jag eller hunden som var gladast när han till slut lyckades lokalisera och gräva fram fasanen!
 



 
Det sociala är minst lika viktigt som själva jakten, och lunchen i Southburgh är en happening. Hela campingköket dukas fram och korv, hamburgare, bacon, svamp, lök och så vidare steks på och delas ut i bröd.
 
 

Självklart är drycken av samma kaliber - "Vill ni har rött eller vitt vin?"
Med risk för att bli tjatig, men generositeten är fantastisk.



Jens diskuterar förmiddagens resultat med gubbarna. En av skyttarna frågade om Jens ville "dela hans bössa", dvs skjuta på hans pass vartannat drev, ett erbjudanden som såklart inte kunde avböjas! (Generositeten igen.) Med tanke på att den totala bagen hamnade på 30 fåglar den här dagen, så var Jens mer än nöjd med sitt resultat på 6 fasaner.  :)


 
 

 Fasanjakt i Englandet med härligt sällskap o ett glas rödvin till lunch - vad mer kan man begära?!
 
 
Sharon steker på ägg o bacon på gasbrännarna bakpå trucken - hur gott som helst!


 Samvaron med övriga kamrater är det som driver det här jaktlaget. Allt handlar inte om att skjuta så många eller så fina fåglar som möjligt, det är här är britternas typ av allmogejakt och är ett betydande kitt i byarna.
 
 

 Frukost idag (och de flesta andra dagar!).
 
 
Det börjar alltså bli dags att summera de här veckorna och man kan konstatera att vi redan börjat diskutera nästa års resa. Det säger väl allt?!  :)
Men ännu är det några dagar kvar - idag ska vi städa ur bilen o släpet inför att packa desamma, imorgon jagar Jens duvor medans jag hjälper till på ett prov, på tisdag tränar vi med Guy och på onsdag passerar vi Mike & Sara för lunch o någon timmes träning innan vi åker till Harwich. Ända in i kaklet!

onsdag 27 november 2013

Näst sista veckan

Livet rullar vidare här i Englandet - det sker inte så mycket nytt utan det mesta handlar om jakt, träning, prov o annat hundigt. Jag vet inte vad jag kan skriva utan att tjata så det blir en bildkavalkad istället!
 
 
 
Tom o Jens på en av jakterna hos Peter Lake. Unghundarna har utvecklats massor - varken springande fasaner, stängsel eller taggbuskar i olika form är längre svårt. Jag är lika fascinerad varje gång man har en ny hund hur snabbt det lär sig skilja på skammat och oskatt vilt!
 
 


Vi har varit åskådare på ett one day open stake, här en bild inifrån transporten. Hundtoleransen testas ordentligt men man ser inget annat än vänlig nyfikenhet.

 

Grim med en kanin.
 
 
 
Det är jobbigt att vara jakthund, tycker Baggi...

 
England har ett oförtjänt dåligt rykte när det gäller mat. Det är sällan man blir serverad något som inte är både gott o trevligt presenterat!
Ovan ses en pumpa- och getost-crumble från The White Horse i Brancaster.

 

 
Här följer en trerätters ifrån The Dove Inn i Micheldever. Både dessa ställen får väl visserligen räknas som fin-pubar, men mitt påstående om maten gäller även enklare ställen.
Ovan ses förrätten Bruschetta...
 

 
...huvudrätten lax med paprikasås, potatis o spenatsallad...

 
...och den avslutande chokladkakan med glass o jordgubbsspegel. Hur gott som helst, från början till slut!
 

 
Anledningen till att vi var i Micheldever var att Sting skulle starta på The Labrador Club´s novice-prov. Jens har förberett sin utstyrsel noggrant.

 
Här ses Jens o Sting som andra ekipage (närmast kameran står Sverige-bekante Graham Roberts).
Detta var det andra drevet och hundarna placerades nu mellan skyttarna (under första drevet stod vi ca 150 meter bakom skyttelinjen). Några som varit hemma hos oss på träning har blivit utsatta för detta, men det är nog inte förrän man ser det i verkliga livet som man inser fördelen med att ha hunden sittande framför sig i den här situationen. Fåglarna drivs från vänster i bilden, skjuts nånstans över hundarna och landar ute till höger. Med hunden framför sig så ser den förvisso inte fågeln komma flygande men den ser fallet utan att behöva vrida sig runt och kan lugnt markera där den sitter.
 
Hur det gick på provet? Sting blev lite vild och tog en fågel utanför det anvisade området. Det blev för svårt att leta efter en osynlig rapphöna strax bredvid den stora fasanen som låg med vingen upp...
 Tyvärr gjorde alla hundar ett eller annat fel och provet avslutades utan något resultat.
 

 
Egen träning har det också blivit, både med Sharon...
 
 
...och hennes leksaker...
 
 

...och hos Henrik (i sällskap även av Hans Richter o John Iacono).
Både roligt och nyttigt och med bästa tänkbara sällskap!
 
De stora hundarna har det mest putsats på, men de unga har verkligen tagit flera stora kliv framåt i utvecklingen. Det känns som att både Ila o Spike nu har gått förbi det där svåra stadiet då man egentligen inte kan rädda situationen om de inte lyckas omedelbart och nu går det faktiskt att styra dem hjälpligt. Ila gjorde tex några riktigt fina apporter hos Henrik där hon tog signaler och tecken på 150 meters håll - det trodde vi knappast för en månad sen!

 
 
 

 

 
En och annan öl har det väl blivit...
 

 
Vilodag för hundarna = promenad på stranden i Brancaster.

 
 
Tidvattnet drar sig låååångt tillbaka vid lågvatten och lämnar en underbar yta att springa på. Hundarna utnyttjade det till fullo!
Om valet stod emellan att vara jakthund eller strandhund tror jag inte att svaret är givet...
 
 
Spike.
 


Underbara sanddyner!
 
 
Fina små strandhytter också.

 
Nä, jag förstår att man inte hade livvakter on guard just nu, det kändes inte direkt lockande att bada om man är tvåbening.
 


Vi fick med oss ett brace grouse från Yorkshire och dessa tillagades såklart med den största omsorg. Jag kan väl inte påstå att jag kände den berömda ljungsmaken men väldigt gott var det!


 
Många mil i bilen blir det...  Avståndet var huvudorsaken till att vi valde att avstå från Championshipet i Skottland, att köra 2 x 50 mil med släp i den brittiska trafiken är inte direkt kul. Roligare dock att publiken verkar ha sett betydligt bättre i år jämfört med förra gången Ch-shipet hölls i Lauder!
 
 
 
Ännu en matbild - denna gång från Casa Lowe där head chef Palmquist med köks-slaven Larsson hade matansvaret en kväll. Thaigryta stod på menyn och det blev lika gott som det ser ut!
 
 
 
 
Det har varit skönt att få rå sig själva, men vi har ändå saknat de här tokskallarna...

söndag 17 november 2013

Grouse shooting

"Vill ni följa med till Yorkshire o apportera grouse två dagar i nästa vecka?" frågade Gary "The Pigeon Man" Wilson.

Finns såklart bara ett svar på en sån fråga och förväntningarna var höga när kosan styrdes norrut på tisdagsmorgonen. Enda bekymret var att kameran lagt av precis nu, synnerligen dålig tajming. Men man klarar sig hyfsat med mobilen / iPaden så lite(!?) bilder blev det ändå!
 
"Go through Leyburn", sa Gary, "and you'll have some spectacular views on your way."
Man kan väl säga att han hade rätt... Vi blev som barn på julafton när vi kom upp på heden och fick känslan av att vara på världens topp! Utsikten var helt hänförande och eftersom vi dessutom lyckats pricka in den vädermässigt bästa novemberveckan på åratal var sikten fantastisk. Vi var egentligen försenade efter en olycka som stoppat trafiken man kunde ändå inte motstå att stanna o bara njuta av naturen. HELT FANTASTISKT!
 

 
 
Vad ska man säga??
 
 
 
Och överallt såg vi moripor! Man säger att det är ett normalt år i år, men vi tyckte att det kryllade av fåglar och blev uppspelta som småungar - "Titta, där är en! Och där är en till! Och kolla vad kaniner det finns! Och tänk vilken träning man kunde göra där eller där eller över den ravinen...."
 
 

 Kommentar överflödig...


 
En variant av "butt" - dvs gömsle vid grouse shooting.
 
Jens ville gärna föreställa sig att stå här som skytt istället för som hundförare, men kostar det £200 per brace (= par) att skjuta de här fåglarna så stannar det nog vid en dröm för oss vanliga människor.

 

 

 
 
 

 Ett annat exempel.


"The black team".
 
En keeper från grann-heden hjälpte till med apporteringen. Det var en respektingivande syn när han kom med sitt lag av 6-7 svarta labbar o 1-2 likaledes svarta cockrar, självklart åkte de också i en svart Landrover!



Jag o Gary i väntan på första drevet. Eftersom skyttarna skjuter lågt både framåt o bakåt så får man se till att dels vara långt bakom linjen och dels helst hitta någon grop el annat att gömma sig i.  



Som sagt - apportörerna sitter långt bakom skyttarna!


 
Spännande! 


Heden är genombruten av diken/gropar/gravar och det är ganska klurigt att apportera även om ljungen är betydligt mera lättarbetad nu än när säsongen börjar i augusti.
 
"Förresten, kliv inte i några vattenpölar - det kan vara "potholes" som är flera meter djupa!"
Ok, tack för varningen...  
 
 

Baggi Boy!
 
 
Jag o Terry. Sting är med mig men var är det gula laget??

Terry blir 80 år i nästa månad, men det märktes inte. Pinsamt när man knappt hänger med någon i den åldern... Han och frugan Meg tog hand om oss under de här dagarna, jag fascineras ständigt över hur många underbara människor man träffar genom hundarna!
 
 
 
 
En av Terrys hundar. Tiken är 16 år gammal o helt döv, men hon var (precis som husse) synnerligen fräsch för sin ålder och svepte över bergssidorna i god stil. Man kan dock kategorisera henne som "self employed", hon satte sig på ett bra ställe oavsett var husse fanns och apporterade de fåglar hon tyckte var lämpliga när hon fann det lämpligt (inte nödvändigtvis i skottet/fallet). Vem som sen tog hand om fåglarna var inte heller så noga - hon bjöd apporten till den person som stod närmast med en minst sagt uppfordrande blick. "Seså, ta den här nu, jag har faktiskt mer att göra!"
Lite irriterande emellanåt när hon "snodde" någon fågel man tänkt skicka på efter att drevet blåsts av, men man kan inte bli sur på en så charmerande gammal hund!


På väg tillbaka till bilarna efter det första drevet.  


Sveriges svar på "det svarta laget"!


Snillen spekulerar.



Vi tyckte att vi gick mkt o slet ganska hårt, men det är verkligen ingenting i jämförelse med drevarna. De kan gå 2-3 mil på en sån här dag, och det är verkligen ingen barnlek i den terrängen!



Lunchpaus! Drevare, apportörer och annat löst folk i eller vid den här hyttan....

 
...och det fina folket här borta, med sittning vid dukat bord!
 
 

På baksidan av den fina hyttan fanns till och med ett riktigt WC!?


 
 En lång lunch och mycket väntan blev det, men vad gör det när man kan njuta av naturen under tiden!?
 
 
Det är svårt att få med den enastående känslan på film, men här har Jens fångat två stora "packs of grouse" som sveper förbi. Eftersom det handlar om vilda fåglar (om än mycket väl omhändertagna) hade jag inte väntat mig att de skulle vara så många. Och i den starka vinden var de ohyggligt snabba, jag förstår inte att man lyckades träffa nån alls?!
Precis i slutet av floget som kommer till vänster om oss, så ser man en fågel kollapsa 80-90 meter bakom oss. Spike markerar fint och jag skickar honom, Baggi tyckte dock att jag sa hans namn så han for också iväg... Spike gjorde här ett riktigt bra arbete och spikade markeringen trots att han var tvungen att passera tre av de djupa "dikena" på vägen ut. Duktig hund!
 
 
 

Man har haft en ganska omfattande gruvverksamhet (bly) på hedarna och lämningarna av detta finns överallt.


Subarun var ganska ensam i sitt slag...



The shooting cottage from above.
 


Här fick en gammal bro agera "butt". Det funkade fint! 
 

 
På väg ut på dagens sista uppdrag - jag, Gary, Terry och Meg.
 
 
 
Fantastiska fåglar.
 


Jens o Gary hukar sig på heden. Kameraduell!

 
The man, the myth, the one who made it possible - Gary Wilson.
 
Thank you so much for a fantastic excursion and great company, Gary!
 
 


Blåsigt 1.

 
Blåsigt 2.


Vilt ska behandlas med respekt.



Väl anpassade för en bister vinter på heden!
 
 

Eftersök. Det framgår inte riktigt hur ruggigt brant det är, men titta på hur Spike tar sig nerför backen! 



 
Som sagt..
 
 
Man bedömde att Subarun inte skulle klara vägen till dagens sista drev, så vi fick tid över till att istället besöka Leyburn och en underbar liten Tea shop. En omfattande samling av fina gamla kakfat, 50-talsmusik i högtalarna och en genuin, gammaldags atmosfär i övrigt gjorde detta till ett mycket trevligt avbrott.
(Ja, Jens, du kommer med på bild!)
 
Morgonen därpå fick vi rapport om det sista drevet - Terry & Megs bil hade kört fast, det var väldigt lite fåglar just där o dessutom svepte det in en hagelstorm. Det kändes inte så ledsamt att ha missat det!
 
 
 
Istället för att genomlida hagel, regn o hårda vindar på heden så njöt vi av toasted cheese scone with Wensleydale cheese & chutney - delicious!
 
 
 


Ila.

 
Dag 2 inleddes lite oväntat! När vi kom fram till samlingsplasten vid Surrender Bridge föstes vi in i bilarna igen av Terry & Meg varefter de delade ut varsin Pork Pie till oss, traditionsenligt serverad på en tidning.

Pork pie är mycket godare än det låter, det är ungefär som en köttbulle inbakad i pajdeg, den här hade dessutom äpplemos mellan köttet o skalet.  Helt färsk o fortfarande ljummen var det en underbar frukost och själva omtanken värmer ju ytterligare!
 
 

Strålande solsken men bara 6-7 grader varmt och hård vind - då var det skönt att ha en mur att kura bakom.


Murar ja, det finns miltals av murar överallt och man kan inte ens föreställa sig vilket arbete som ligger bakom dessa. Det är nog kombinationen av karg vildmark och land som trots allt brukas som fascinerar mig mest, Yorkshires hedar och dalar måste vara bland de vackraste platserna i världen!


Lite kallt, men ändå en lisa för själen.

 
 
En annan butt.


 Terrys spaniel-gäng.


 
 Meg, jag & Terry!
 
 

Här bodde vi - The Bridge Inn i Grinton. Ett mycket bra val ffa då maten var väldigt, väldigt bra. Vi åt oss gemensamt igenom stora delar av menyn under de här dagarna och samtliga rätter var helt briljanta. Inte riktigt vad man förväntar sig på en pub långt ute i ingenstans!


Trots en antydan av fine dining hade man lyckats bevara den gamla känslan av en landsbygdspub och både leriga skodon o diverse byrackor sågs varje kväll. Underbart!
Har man något ärende i denna del av världen så kan vi verkligen rekommendera den här puben för både boende & mat.