UFO...?!

" Det där är ett bloggämne ! "
"Men Sofia,vad ska folk tro,vi är ju liksom seriösa !? "
"Äh !"

Jaa...så började det !

Så ok - här kommer det ;

I torsdags kväll ( läs natt ) var jag ut med hundarna sista gången. Jag hann bara ut genom grinden ( vi bor på landet ) då jag får se ett märkligt sken uppöver skogen mot dit jag hade tänkt att gå. Jag vet var jag har mina grannar och ungefär vad dom har för belysning och framför allt inte....
Den här " lilla lampan " var nåt utöver det vanliga och ffa - den fanns där det inte skulle lysa öht. !
Tolv på natten...ett starkt sken som inte borde vara där...6 hysteriska hundar som bara ville ut å göra..whatever..nä,jag vände å tänkte gå in igen,jag tyckte det var obehagligt ! Japp !

Men...nyfiken i den lilla jä...a struten ! In med hanhundarna ( tikarna löper ) in med dom sistnämnda i bilen och iväg mot ljusskenet !
Ljusskenet,och nu är jag helt seriös och drogfri...,var starkt,format som ett slags diamant och var beläget precis ovanför trädtopparna !
Jag var bara tvungen att dra iväg och kolla upp det där !Trots min mörkrädsla !

Kanske nån slags skorstensbrand...jag har sett det och det skulle kunna vara..eller nä !

Precis när jag skulle åka så försvann skenet - skönt tänkte jag och drog iväg med Skeppet ( Mercedes modell tyngre och INTE terränggående..),två nödiga tikar i skuffen och en husse som hade klara adrenalinpåslag !

Jag körde och jag körde..såg ingenting utöver det vanliga och när pulsen lagt sig en smula ( minst ett par km eller fler bort ) så beslutade jag mig för att vända Skeppet och köra hem igen.

Kör fast ! Tokfast !

Fram å tillbaks med Mercan men den gräver sig allt djupare ner i den förbannade,jävla snön !
Ut å bryter granris som en tok mitt i naten för att stoppa under hjulen..ingen effekt !
Tar hundfällarna, som dom löpstinna tikarna precis somnat in på, för at lägga under hjulen för att få bättre fäste...ingen effekt !
Nu är Jens arg,frustrerad och har totalt glömt bort vad fan han gör mitt ute i skogen en torsdagnatt !
Konstaterar bara att han är där !
Fram å tillbaks med den nu jävligt billiga,sköna,inte fyrhjulsdrivna,behagliga förbannade Mercan tills den till slut kokar och skriker att den just kokar ! Som om jag inte redan visste det !!

Halv två på natten var jag hemma igen !
Med två kuvade,dock välrastade tikar,fast utan bil ! Träningsvärk där bak efter den forcerade,förbannade promenaden i lössnön eftersom den ( nytt,fult ord..) bonden inte hade plogat efter det senaste jävla snöfallet !

Hemkommen så stupade jag utmattad i säng...drömde mig bort fullständigt och när jag påföljande morgon vaknade så hade jag nästan glömt bort alltihop !
Tills jag kom på att Skeppet fortfarande stod kvar därborta ett par km bort och att jag nog borde gå bort och medelst halvtaskig spade gräva fram eländet...det tog sin tid,kan jag säga !

Sen hem igen,trava runt som en tok i snön för att lägga ut 18 apporter som ökl/ekl hundarna skulle promenera hem på träningen,tända elden och grillen och klockan 13.00 se ut som att jag har haft all tid i världen på mig !

Det blev en bra träning men jag kom aldrig underfund med vad det där skenet var för något..kanske ett UFO !?

ps. Sofia var inte hemma aktuell natt...och jag hade INTE rökt några jävla trattkantareller eller annan skit !

Englandsresan del 2

Så kom då tisdag morgon och dagen då Mekko förhoppningsvis skulle sköta sig. Uppvärmingen gick bra, inga problem med fotgåendet så länge det är löjliga dummys som kastas! En ordentlig engelsk frukost blev det också, även om vi kanske inte åt upp alla bönorna, korven, baconet, ägget – ja säg vad det inte fanns på tallriken?!

Efter att vi blivit avlämnade av den trevlige pubägaren på Whatton Hall Shoot, blev vi även här varmt välkomnade av både provdeltagare och funktionärer samt arrangörerna, de kända ansiktena David och Roz. Snabbt kom det fram en tjej och presenterade sig som Hilary och frågad hur min hund var? Ja, vad svarar man? Hur skulle de tycka att Mekko var med engelska mått mätt? Försökte iallafall svara så pedagogiskt jag kunde: lite het vid sidan men lydig på dirigeringarna och duktig på att finna fågel. Som svar får jag: ja, heta vid fötterna är alla svenska hundar!? Jaha, så var det med det.

 

 

Lottningen var redan gjord och vi fick startnummer 8, 11 hundar kom till start. Udda nummer skulle gå med två av domarna, Phil Garton och Jennifer Hay, och jämna med de andra två, Richard Beckerleg och Gordon Hay. Vi började gå mot stora fält och nerverna började kännas av. Vi ställdes upp på linjen och i samma linje som vi stod på ställde de ut några av skyttarna. Mardröm för mig och min fasantokiga hund, åker som nyklippt gräsmatta och fasaner som skulle skjutas ner inom en mycket snäv radie omkring oss, inget drömupplägg! Mycket riktigt så ramlade det ner fasaner och en rapphöna både framför och bakom oss.
Kan ni känna känslan när man helst av allt, snabbt som attan vill sätta på kopplet på sin taggade hund och åka hem och träna stadga? Det var precis så jag kände när jag tittade på de andra startandes kolugna hundar och började fundera på om Hilary hade sett Mekko tidigare.  Inga hundar skickades under tiden som jakten pågick. När det blåstes av fick alla utom de fyra första hundarna kopplas, däribland en mycket besviken Mekko.  

 

Alla fåglar hämtades in som mycket långa dirigeringar, inga av de fåglarna som hade ramlat ner på nära håll användes från den platsen där vi stod, utan när de fåglarna som hade fallit ner långt iväg var inne, flyttade vi oss och fick på så sätt även långa dirigeringar på dem. Man fick hämta två fåglar var innan man bytte till nästa omgång hundar. Mekko skötte sig utmärkt och hämtade in två fasaner. På första såten fick vi tyvärr säga adjö till en startande, det blev nog lite för mycket och han lyckades inte få ut sin hund på en dirigering. På denna första såt blev Karins foton bara gröna fält i mängd samt några prickar i horisonten som var linjen med startande samt domare , oj vilka avstånd!

 

 

Vidare till nästa såt och även här ställde de ut skyttar i linjen. Efter ca halva tiden gått började det blåsa kraftigt. När jakten blåstes av skulle det först skickas på en fasan som eventuellt var skadad. Första hunden blev lite omständig och hittade inte fågeln, det gjorde heller inte nummer två, dock var den lydigare. Fågeln hittades heller inte av domarna men trots det åkte första hunden ut på ”First dog down”, fick förklarat att det berodde dels på att den varit omständig men också för att den hade haft störst chans att hitta fågeln. Men det var lite olika åsikter om denna bedömning då första hunden hade fått vänta rätt länge innan den skickades.
 När det blev vår tur blev jag anvisad en fågel som låg ute på fältet men längs med skogskanten, och vart vill Mekko? Till skogen såklart, det blev en okej dirigering i kraftig motvind men som enligt mig själv helt klart kunde varit rakare, dock var publiken överens om att arbetet i den kraftiga vinden var bra!

När tredje såten skulle drivas visade det sig att det blåste allt för mycket, det skulle inte fungera, fåglarna skulle med all säkerhet inte flyga som det var tänkt. Det blev en lång väntetid medan de strukturerade om. Fick då tillfälle att prata med några av deltagarna och berömma dem för deras hundars fina passivitet. För det är inget att orda om, deras hundar var kolugna på linjen, vilket Mekko absolut inte var, svensk som jag är! De berättade att de inte tränade hundarna på att apportera utan på att inte apportera. Lät med facit i hand klokt.

Tredje såten kom inte igång förrän efter lunch, nu ställdes inga skyttar i linjen utan långt ut på fältet. Vi var nu sju hundar kvar, en åkte ut på en B-apport och en åkte ut på något vi inte såg då han var i den andra gruppen. Mekko skötte sig över förväntan och gjorde ett riktigt bra jobb!

Lång promenad till fjärde såten som också blev den sista gick även den på stora gröna böljande fält. Här blev det lite mer turbulent. Domarna började diskutera mera och vi blev anvisade fåglar i ett allt snabbare tempo. Jag kallades från linjen för att stå beredd på en skadad fasan i den andra gruppen, men när jag precis kommit dit kallades jag tillbaka för att skicka på en fasan som börjat springa mot ett buskage där det visade sig vara ett djupt dike. Karin stod precis i linje med buskaget och visste hur det såg ut, men det visste inte vi. Jag såg fasanen men det gjorde däremot inte Mekko. Nu skulle jag skicka utmed nedskjutna fasaner som vinden dessutom låg på ifrån, mot ett buskage där Mekko absolut inte sett någon aktivitet. Jag måste ändå säga att träning ger resultat, hade detta varit förra året hade jag aldrig fått ner henne i buskaget, nu fick jag med lite övertalning dit henne. Det tog lite tid och den ena domaren gick fram för att se vad som stod på, men efter en liten stund kom Mekko upp, försvann ner igen och långt om länge kom hon med fasanen. I det läget hade jag nog nästan hjärtstillestånd, tänk att man gör det här frivilligt! Publiken gladdes åter av Mekkos fina arbet och en mkt lättad Karin tackade ngn för att bönen blev hörd!

Domarna började åter igen diskutera och vi fem som var kvar började prata om vem av oss som vunnit. Ingen sa någons namn och det var faktiskt så att vi fem som var kvar hade gjort likvärdiga jobb, apporterat samma antal fåglar med ungefär samma svårighetsgrad. Det konstaterades att detta prov skulle avgöras på väldigt små marginaler. Det började skymma och en 5e såt var inte att tänka på.

Efter en färd tillbaka i en mycket trång traktorvagn (men vilken lycka att inte behöva gå den mkt långa vägen tillbaka) var det dags för prisutdelning. Prisutdelare var Lord Crawshaw, ägare till Whatton Hall Shoot.
Vann gjorde Mr. Steve Ashby med Houndswood Cedar at Tunnelwood; 2a Andy Snow med Neccessares Raffle; 3a Hilary Rosser med Mahinda Dudley och CoM (Certifikat of Merit) delades ut till mig och  Mrs. Liz Widdows med Mahinda Artichoke.

 

 

Jag är så glad att vi åkte, vilken upplevelse, att bli dömd av engelska domare på engelsk mark. Att få visa upp en i och för sig väldigt het hund, men som var precis lika stopplydig och lika dirigerbar som de andra hundarna, kändes faktiskt riktigt bra. Jag kommer absolut att åka till England för att starta på prov igen, men om det blir med Mekko vet jag inte. Min två-åring, Jazzå, Coatfloats Jazz Live, ligger nu i hårdträning på att ”inte apportera” och att gå lååånga linjer…

 

 

Sverige-bekante Phil Garton. Det var faktiskt Phil som sådde fröet till namnet Line Up Gundogs så självklart skulle han ha en Line Up-keps!

Resans medföljare kan också tipsa och konstatera att det var en helt fantastisk upplevelse! Färden hem gick via övernattning i ett öde Dover hos en mkt märklig hotellägare. Smarriga hemlagade hamburgare, chips och god lokal öl blev vår firarmiddag på en pub med en lycklig Mekko som fick dela nästan jämnt med oss!
Hoppas verkligen att fler Flattmänniskor åker iväg, vi har helt klart tillräckligt bra hundar i Sverige, bara vi tränar mer passivitet.

Tack återigen Jens o Sofia för ert engagemang o sponsring så att vi kom iväg o fick vara med om detta äventyr!

Och tack till alla för hållna tummar o tassar, goa hälsningar och gratulationer! Vi kände att ni var med oss både i bilen och på fälten!Träning för kommande prov på ön har påbörjats och reseplanering för nästa färd sätts snart igång!

Hälsningar från mkt nöjda Englandsfarare,

Ingela Karlsson och Karin Lind

Censur i LRK

Ibland blir man så besviken på andra människor...

http://becky-lus.blogspot.se/2013/02/censur.html

Flatcoated Retriever Society Open Field Trial 29/1 2013

Här kommer första delen av Ingela Karlssons och Karin Linds reseberättelse. Håll till godo!

 

Efter mycket velande fram och tillbaka kom jag, Ingela Karlsson o Karin Lind iväg till England.

Hela historien började med att Lisa Falck och Bitte Sjöblom fick tipset av sina goda vänner David och Roz Bellamy i England att vi i Sverige kan anmäla våra flatar och ha möjlighet att få starta på deras Open Trial.På Tullgarns jaktmässa i våras dömde David rutan där bla Karin var funktionär och även då pratade vi om att vi i Sverige borde åka över o träna samt anmäla till rasklubbens Open Trial.

 Från början skulle vi varit en full bil som åkt men pga löptikar och lite annat slutade det med att det bara var två kvar.  Jag och Mekko (Coatfloats Marimekko) som skulle starta och Karin Lind som skulle åka med som resesällskap och publik. Kan villigt erkänna att vi var mycket osäker på att åka så långt bara två personer med tanke på hur mycket bilkörning det skulle bli och ökad kostnad. Så när jag då en dag står vid datorn och läser på Facebook dyker ett meddelande från Jens Palmqvist och Line Up Gundogs upp, han undrar om vi kommer att åka?

Jens och Sofia Larsson har ofta flatcoats på träning hos sig och träffar även många på de kurser de håller i hela landet, så de har erfarenhet av många duktiga ekipage. Förklarar läget med avhopp mm och då säger han att han kanske har ett förslag och ber att få återkomma senare på kvällen. Tack för det tänkte jag, alla förslag på lösning var välkomna för viljan till att åka var det inget fel på!

Framåt kvällen har jag då fått ett meddelande där han föreslår att Line Up Gundogs kan sponsra med en del pengar. Wow, nu blev det telefonkontakt med Karin och diskussion om vi skulle orka med bilresan själva? Å vad sjutton, med det erbjudandet, viljan att åka och med två tjattanter i samma bil så var svaret ganska enkelt.

När startlistan från Engelska Flat-klubben kom visade det sig som tur var att Mekko hade kommit med. Alla bokningar gjordes hemifrån förutom hemresan Puttgarden – Rödby. Allt gick bra förutom en felbokning av hotellrum på provplatsen, jag sökte på bokningssajten på namnet på den pub vi blivit rekommenderade av David Bellamy, han som tog emot anmälan. Det visade sig ligga två pubar med samma namn ”the Falcon Inn” med bara några mils mellanrum. Som tur var hade ”rätt” Falcon rum kvar när Karin upptäckte misstaget.

 

 

Ingela med sin Mekko och sällskapsdamen Karin!

 

Klockan 04.00 på söndagmorgonen ringde klockan och vi klev upp, kl 04.50 satt vi i bilen, 10 min innan vi bestämt! Vi lämnade ett kallt, blåsigt och snöigt Sverige. En liten felsväng via Antwerpen (lärdom 1 : Karin , ge fasiken i att kladda på gps:en,  lärdom 2 : aldrig fel med en karta under resan)  annars rullade alla 125 mil till Frankrike bra.

Nästan hela vägen ner låg det snö, vi trodde knappt det var sant. Blev påminda om Roz’s ord från en av våra mailkonversationer : ”It’s snowing like crazy here at the moment”… men tack o lov stämde hennes prognos att det skulle börja regna och vara snöfritt när vi väl var över på ön!

Övernattning i Calais på ett trevligt litet hotell där Mekko fick följa med in på puben. Vidare med båten till Dover på måndagmorgonen och stundande vänstertrafik, min fasa!
Tips om ni åker över denna väg: kom i god till hamnen! Det är tre passkontroller här, men nu var det lågsäsong och väldigt få bilar, tack o lov.Karin hade med mycket myndig röst deklarerat att köra vänstertrafik det fick jag allt göra själv, hon vägrade. Men tänk det gick faktiskt bättre än jag trott, med ett litet undantag för rondellerna.

Väl framme på The Falcon i Long Whatton, blev vi mycket varmt mottagna. Vi fick ett jättefint rum och började fundera på var man kunde rasta av Mekko ordentligt. Det visade sig att hela puben var full av hundmänniskor med sina jyckar och snabbt blev vi visade enorma fält precis utanför tomten på puben där vi fick gå hur mycket vi ville, lyxigt.
Det som inte var så lyxigt var att fälten var väldigt blöta och därmed blev vi och Mekko ordentligt geggiga med röd lera. In med hunden i duschen efter rastningen, täckte min säng med filt o handduk och kastade upp resväskor och stol i Karins säng, allt för att Mekko inte skulle förstöra de fina vita sängkläderna när vi gick ner för att äta en mkt god middag.

 

 

Väl på puben frågade vi ägaren om vägbeskrivning till provplatsen, bara 2 min iväg och nä, inte skulle vi behöva skriva ner någon vägbeskrivning. Var vi bara på puben kl 08,40 på morgonen så kunde han köra före oss så vi säkert kom fram. Inte nog med att det var suverän service med allt från rummet, maten, ölen och tillgång till mark för rastning nu behövde vi inte ens bekymra oss om vägen till provplatsen, är det alltid så här trevligt i England?

 

 

Svar på den sista frågan - ja, det är alltid så trevligt i England!  :)
Fortsättning följer med en beskrivning av själva provdagen.

Fullspäckad helg

Det var full fart här hemma under helgen som gick - dubbla träningspass med öppen-/elithundar under lördagen, ett pass med mot öppenklass-hundar före lunch på söndagen och därefter ett gäng unghundar på eftermiddagen. Väldigt roligt såklart, men vi somnade ovaggade i söndagskväll...

 

 

 Vädret kunde inte varit bättre - några minusgrader och strålande sol hela helgen gjorde det till ett nöje att vara utomhus!

 

 

 

 

Sophia kommenderar "ut!"...

 

 

 

...och Grappa vänder om!
(Svart hund mot snö i motljus = dålig bild!) 

 

 

Efter-lunch-elithundarna lyssnar när Jens förklarar vad vi ska göra.

Från vänster: Nina o Yes, Dessie o Diego, Stina o Barack, Gerd o Silke, Terese (har glömt namnet på hunden!) och Anna. Marianne´s mössa syns precis där hon är skymd bakom Jens.   

 

 

 

Walk-up inne i skogen. Ena hunden får en markering ute på fältet...

 

...och den andra skickas därefter förbi det området till en dirigering.

Terrängbytet utgjorde inga prolblem för Diego...

 

...som höll linjen fint över diket.

 

 

Efter att hunden kommit ut på ängen gick förarna efter för att synas ordentligt om det behövdes ytterligare styrning. Stina visar föredömligt tydliga tecken!

 

 

 

Ett av målområdena (blint, såklart!) var holmen med björkar på, avståndet är runt 100 m.

 

 

 

Därefter gick vi vidare in i den glesa tallskogen. Att arbeta med sin hund i skog är inte helt enkelt eftersom sikten är så mycket sämre. Nyttigt o roligt!

 

 

 

Lisa blåser stopp...

 

 

...och Frasse stannar lydigt.

 

Träningsgrejor i vårsol.

Vi hade oxå världspremiär för en kontinuerlig kurs i Himmelsända - den första träffen för unghundsgrupp 3 (jodå, det finns en logisk förklaring även om det låter konstigt att börja med grupp 3!).

Ett bra gäng som det ska bli roligt att få följa under några månader. Från vänster (förutom Jens): Ywonne o Henna, Gun o Jade, Noomi o Ferrari, Marina o Fokus, Eva o Wilson samt Malin o Malte.

 

Grunder, grunder, grunder - vi riktade in oss på följsamhet, stadga, fotgående och sök denna första träff. Det blev mkt prat o diskussioner och inte särskilt många apporter, allt var väldigt lugnt o kontrollerat vilket vi tycker är viktigt när det gäller unga/oerfarna hundar som inte är vana att arbeta i grupp.

 

 

 

Fotgående efter skytt, tomskott framåt och därefter skick bakåt mot utlagd dummy...

 

...förbi de övriga ekipagen i gruppen. En lagom avslutning på ett trevligt första kurstillfälle!