Englandsresan del 2

Så kom då tisdag morgon och dagen då Mekko förhoppningsvis skulle sköta sig. Uppvärmingen gick bra, inga problem med fotgåendet så länge det är löjliga dummys som kastas! En ordentlig engelsk frukost blev det också, även om vi kanske inte åt upp alla bönorna, korven, baconet, ägget – ja säg vad det inte fanns på tallriken?!

Efter att vi blivit avlämnade av den trevlige pubägaren på Whatton Hall Shoot, blev vi även här varmt välkomnade av både provdeltagare och funktionärer samt arrangörerna, de kända ansiktena David och Roz. Snabbt kom det fram en tjej och presenterade sig som Hilary och frågad hur min hund var? Ja, vad svarar man? Hur skulle de tycka att Mekko var med engelska mått mätt? Försökte iallafall svara så pedagogiskt jag kunde: lite het vid sidan men lydig på dirigeringarna och duktig på att finna fågel. Som svar får jag: ja, heta vid fötterna är alla svenska hundar!? Jaha, så var det med det.

 

 

Lottningen var redan gjord och vi fick startnummer 8, 11 hundar kom till start. Udda nummer skulle gå med två av domarna, Phil Garton och Jennifer Hay, och jämna med de andra två, Richard Beckerleg och Gordon Hay. Vi började gå mot stora fält och nerverna började kännas av. Vi ställdes upp på linjen och i samma linje som vi stod på ställde de ut några av skyttarna. Mardröm för mig och min fasantokiga hund, åker som nyklippt gräsmatta och fasaner som skulle skjutas ner inom en mycket snäv radie omkring oss, inget drömupplägg! Mycket riktigt så ramlade det ner fasaner och en rapphöna både framför och bakom oss.
Kan ni känna känslan när man helst av allt, snabbt som attan vill sätta på kopplet på sin taggade hund och åka hem och träna stadga? Det var precis så jag kände när jag tittade på de andra startandes kolugna hundar och började fundera på om Hilary hade sett Mekko tidigare.  Inga hundar skickades under tiden som jakten pågick. När det blåstes av fick alla utom de fyra första hundarna kopplas, däribland en mycket besviken Mekko.  

 

Alla fåglar hämtades in som mycket långa dirigeringar, inga av de fåglarna som hade ramlat ner på nära håll användes från den platsen där vi stod, utan när de fåglarna som hade fallit ner långt iväg var inne, flyttade vi oss och fick på så sätt även långa dirigeringar på dem. Man fick hämta två fåglar var innan man bytte till nästa omgång hundar. Mekko skötte sig utmärkt och hämtade in två fasaner. På första såten fick vi tyvärr säga adjö till en startande, det blev nog lite för mycket och han lyckades inte få ut sin hund på en dirigering. På denna första såt blev Karins foton bara gröna fält i mängd samt några prickar i horisonten som var linjen med startande samt domare , oj vilka avstånd!

 

 

Vidare till nästa såt och även här ställde de ut skyttar i linjen. Efter ca halva tiden gått började det blåsa kraftigt. När jakten blåstes av skulle det först skickas på en fasan som eventuellt var skadad. Första hunden blev lite omständig och hittade inte fågeln, det gjorde heller inte nummer två, dock var den lydigare. Fågeln hittades heller inte av domarna men trots det åkte första hunden ut på ”First dog down”, fick förklarat att det berodde dels på att den varit omständig men också för att den hade haft störst chans att hitta fågeln. Men det var lite olika åsikter om denna bedömning då första hunden hade fått vänta rätt länge innan den skickades.
 När det blev vår tur blev jag anvisad en fågel som låg ute på fältet men längs med skogskanten, och vart vill Mekko? Till skogen såklart, det blev en okej dirigering i kraftig motvind men som enligt mig själv helt klart kunde varit rakare, dock var publiken överens om att arbetet i den kraftiga vinden var bra!

När tredje såten skulle drivas visade det sig att det blåste allt för mycket, det skulle inte fungera, fåglarna skulle med all säkerhet inte flyga som det var tänkt. Det blev en lång väntetid medan de strukturerade om. Fick då tillfälle att prata med några av deltagarna och berömma dem för deras hundars fina passivitet. För det är inget att orda om, deras hundar var kolugna på linjen, vilket Mekko absolut inte var, svensk som jag är! De berättade att de inte tränade hundarna på att apportera utan på att inte apportera. Lät med facit i hand klokt.

Tredje såten kom inte igång förrän efter lunch, nu ställdes inga skyttar i linjen utan långt ut på fältet. Vi var nu sju hundar kvar, en åkte ut på en B-apport och en åkte ut på något vi inte såg då han var i den andra gruppen. Mekko skötte sig över förväntan och gjorde ett riktigt bra jobb!

Lång promenad till fjärde såten som också blev den sista gick även den på stora gröna böljande fält. Här blev det lite mer turbulent. Domarna började diskutera mera och vi blev anvisade fåglar i ett allt snabbare tempo. Jag kallades från linjen för att stå beredd på en skadad fasan i den andra gruppen, men när jag precis kommit dit kallades jag tillbaka för att skicka på en fasan som börjat springa mot ett buskage där det visade sig vara ett djupt dike. Karin stod precis i linje med buskaget och visste hur det såg ut, men det visste inte vi. Jag såg fasanen men det gjorde däremot inte Mekko. Nu skulle jag skicka utmed nedskjutna fasaner som vinden dessutom låg på ifrån, mot ett buskage där Mekko absolut inte sett någon aktivitet. Jag måste ändå säga att träning ger resultat, hade detta varit förra året hade jag aldrig fått ner henne i buskaget, nu fick jag med lite övertalning dit henne. Det tog lite tid och den ena domaren gick fram för att se vad som stod på, men efter en liten stund kom Mekko upp, försvann ner igen och långt om länge kom hon med fasanen. I det läget hade jag nog nästan hjärtstillestånd, tänk att man gör det här frivilligt! Publiken gladdes åter av Mekkos fina arbet och en mkt lättad Karin tackade ngn för att bönen blev hörd!

Domarna började åter igen diskutera och vi fem som var kvar började prata om vem av oss som vunnit. Ingen sa någons namn och det var faktiskt så att vi fem som var kvar hade gjort likvärdiga jobb, apporterat samma antal fåglar med ungefär samma svårighetsgrad. Det konstaterades att detta prov skulle avgöras på väldigt små marginaler. Det började skymma och en 5e såt var inte att tänka på.

Efter en färd tillbaka i en mycket trång traktorvagn (men vilken lycka att inte behöva gå den mkt långa vägen tillbaka) var det dags för prisutdelning. Prisutdelare var Lord Crawshaw, ägare till Whatton Hall Shoot.
Vann gjorde Mr. Steve Ashby med Houndswood Cedar at Tunnelwood; 2a Andy Snow med Neccessares Raffle; 3a Hilary Rosser med Mahinda Dudley och CoM (Certifikat of Merit) delades ut till mig och  Mrs. Liz Widdows med Mahinda Artichoke.

 

 

Jag är så glad att vi åkte, vilken upplevelse, att bli dömd av engelska domare på engelsk mark. Att få visa upp en i och för sig väldigt het hund, men som var precis lika stopplydig och lika dirigerbar som de andra hundarna, kändes faktiskt riktigt bra. Jag kommer absolut att åka till England för att starta på prov igen, men om det blir med Mekko vet jag inte. Min två-åring, Jazzå, Coatfloats Jazz Live, ligger nu i hårdträning på att ”inte apportera” och att gå lååånga linjer…

 

 

Sverige-bekante Phil Garton. Det var faktiskt Phil som sådde fröet till namnet Line Up Gundogs så självklart skulle han ha en Line Up-keps!

Resans medföljare kan också tipsa och konstatera att det var en helt fantastisk upplevelse! Färden hem gick via övernattning i ett öde Dover hos en mkt märklig hotellägare. Smarriga hemlagade hamburgare, chips och god lokal öl blev vår firarmiddag på en pub med en lycklig Mekko som fick dela nästan jämnt med oss!
Hoppas verkligen att fler Flattmänniskor åker iväg, vi har helt klart tillräckligt bra hundar i Sverige, bara vi tränar mer passivitet.

Tack återigen Jens o Sofia för ert engagemang o sponsring så att vi kom iväg o fick vara med om detta äventyr!

Och tack till alla för hållna tummar o tassar, goa hälsningar och gratulationer! Vi kände att ni var med oss både i bilen och på fälten!Träning för kommande prov på ön har påbörjats och reseplanering för nästa färd sätts snart igång!

Hälsningar från mkt nöjda Englandsfarare,

Ingela Karlsson och Karin Lind