Grouse shooting

"Vill ni följa med till Yorkshire o apportera grouse två dagar i nästa vecka?" frågade Gary "The Pigeon Man" Wilson.

Finns såklart bara ett svar på en sån fråga och förväntningarna var höga när kosan styrdes norrut på tisdagsmorgonen. Enda bekymret var att kameran lagt av precis nu, synnerligen dålig tajming. Men man klarar sig hyfsat med mobilen / iPaden så lite(!?) bilder blev det ändå!

 

"Go through Leyburn", sa Gary, "and you'll have some spectacular views on your way."
Man kan väl säga att han hade rätt... Vi blev som barn på julafton när vi kom upp på heden och fick känslan av att vara på världens topp! Utsikten var helt hänförande och eftersom vi dessutom lyckats pricka in den vädermässigt bästa novemberveckan på åratal var sikten fantastisk. Vi var egentligen försenade efter en olycka som stoppat trafiken man kunde ändå inte motstå att stanna o bara njuta av naturen. HELT FANTASTISKT!

 



 

 

Vad ska man säga??

 

 

 

Och överallt såg vi moripor! Man säger att det är ett normalt år i år, men vi tyckte att det kryllade av fåglar och blev uppspelta som småungar - "Titta, där är en! Och där är en till! Och kolla vad kaniner det finns! Och tänk vilken träning man kunde göra där eller där eller över den ravinen...."

 

 

 Kommentar överflödig...

 

En variant av "butt" - dvs gömsle vid grouse shooting.

 

Jens ville gärna föreställa sig att stå här som skytt istället för som hundförare, men kostar det £200 per brace (= par) att skjuta de här fåglarna så stannar det nog vid en dröm för oss vanliga människor.

 

 

 

 

 

 Ett annat exempel.

"The black team".

 

En keeper från grann-heden hjälpte till med apporteringen. Det var en respektingivande syn när han kom med sitt lag av 6-7 svarta labbar o 1-2 likaledes svarta cockrar, självklart åkte de också i en svart Landrover!

Jag o Gary i väntan på första drevet. Eftersom skyttarna skjuter lågt både framåt o bakåt så får man se till att dels vara långt bakom linjen och dels helst hitta någon grop el annat att gömma sig i.  

Som sagt - apportörerna sitter långt bakom skyttarna!

 

Spännande! 

Heden är genombruten av diken/gropar/gravar och det är ganska klurigt att apportera även om ljungen är betydligt mera lättarbetad nu än när säsongen börjar i augusti.

 

"Förresten, kliv inte i några vattenpölar - det kan vara "potholes" som är flera meter djupa!"
Ok, tack för varningen...  

 

 

Baggi Boy!

 

 

Jag o Terry. Sting är med mig men var är det gula laget??

Terry blir 80 år i nästa månad, men det märktes inte. Pinsamt när man knappt hänger med någon i den åldern... Han och frugan Meg tog hand om oss under de här dagarna, jag fascineras ständigt över hur många underbara människor man träffar genom hundarna!

 

 

 

 

En av Terrys hundar. Tiken är 16 år gammal o helt döv, men hon var (precis som husse) synnerligen fräsch för sin ålder och svepte över bergssidorna i god stil. Man kan dock kategorisera henne som "self employed", hon satte sig på ett bra ställe oavsett var husse fanns och apporterade de fåglar hon tyckte var lämpliga när hon fann det lämpligt (inte nödvändigtvis i skottet/fallet). Vem som sen tog hand om fåglarna var inte heller så noga - hon bjöd apporten till den person som stod närmast med en minst sagt uppfordrande blick. "Seså, ta den här nu, jag har faktiskt mer att göra!"
Lite irriterande emellanåt när hon "snodde" någon fågel man tänkt skicka på efter att drevet blåsts av, men man kan inte bli sur på en så charmerande gammal hund!

På väg tillbaka till bilarna efter det första drevet.  

Sveriges svar på "det svarta laget"!

Snillen spekulerar.

Vi tyckte att vi gick mkt o slet ganska hårt, men det är verkligen ingenting i jämförelse med drevarna. De kan gå 2-3 mil på en sån här dag, och det är verkligen ingen barnlek i den terrängen!

Lunchpaus! Drevare, apportörer och annat löst folk i eller vid den här hyttan....

 

...och det fina folket här borta, med sittning vid dukat bord!

 

 

På baksidan av den fina hyttan fanns till och med ett riktigt WC!?

 

 En lång lunch och mycket väntan blev det, men vad gör det när man kan njuta av naturen under tiden!?

 

 

Det är svårt att få med den enastående känslan på film, men här har Jens fångat två stora "packs of grouse" som sveper förbi. Eftersom det handlar om vilda fåglar (om än mycket väl omhändertagna) hade jag inte väntat mig att de skulle vara så många. Och i den starka vinden var de ohyggligt snabba, jag förstår inte att man lyckades träffa nån alls?!

Precis i slutet av floget som kommer till vänster om oss, så ser man en fågel kollapsa 80-90 meter bakom oss. Spike markerar fint och jag skickar honom, Baggi tyckte dock att jag sa hans namn så han for också iväg... Spike gjorde här ett riktigt bra arbete och spikade markeringen trots att han var tvungen att passera tre av de djupa "dikena" på vägen ut. Duktig hund!

 

 

 

Man har haft en ganska omfattande gruvverksamhet (bly) på hedarna och lämningarna av detta finns överallt.

Subarun var ganska ensam i sitt slag...

The shooting cottage from above.

 

Här fick en gammal bro agera "butt". Det funkade fint! 

 

 

På väg ut på dagens sista uppdrag - jag, Gary, Terry och Meg.

 

 

 

Fantastiska fåglar.

 

Jens o Gary hukar sig på heden. Kameraduell!

 

The man, the myth, the one who made it possible - Gary Wilson.

 

Thank you so much for a fantastic excursion and great company, Gary!

 

 

Blåsigt 1.

 

Blåsigt 2.

Vilt ska behandlas med respekt.

Väl anpassade för en bister vinter på heden!

 

 

Eftersök. Det framgår inte riktigt hur ruggigt brant det är, men titta på hur Spike tar sig nerför backen! 

 

Som sagt..

 

 

Man bedömde att Subarun inte skulle klara vägen till dagens sista drev, så vi fick tid över till att istället besöka Leyburn och en underbar liten Tea shop. En omfattande samling av fina gamla kakfat, 50-talsmusik i högtalarna och en genuin, gammaldags atmosfär i övrigt gjorde detta till ett mycket trevligt avbrott.

(Ja, Jens, du kommer med på bild!)

 

Morgonen därpå fick vi rapport om det sista drevet - Terry & Megs bil hade kört fast, det var väldigt lite fåglar just där o dessutom svepte det in en hagelstorm. Det kändes inte så ledsamt att ha missat det!

 

 

 

Istället för att genomlida hagel, regn o hårda vindar på heden så njöt vi av toasted cheese scone with Wensleydale cheese & chutney - delicious!

 

 

 

Ila.

 

Dag 2 inleddes lite oväntat! När vi kom fram till samlingsplasten vid Surrender Bridge föstes vi in i bilarna igen av Terry & Meg varefter de delade ut varsin Pork Pie till oss, traditionsenligt serverad på en tidning.

Pork pie är mycket godare än det låter, det är ungefär som en köttbulle inbakad i pajdeg, den här hade dessutom äpplemos mellan köttet o skalet.  Helt färsk o fortfarande ljummen var det en underbar frukost och själva omtanken värmer ju ytterligare!

 

 

Strålande solsken men bara 6-7 grader varmt och hård vind - då var det skönt att ha en mur att kura bakom.

Murar ja, det finns miltals av murar överallt och man kan inte ens föreställa sig vilket arbete som ligger bakom dessa. Det är nog kombinationen av karg vildmark och land som trots allt brukas som fascinerar mig mest, Yorkshires hedar och dalar måste vara bland de vackraste platserna i världen!

Lite kallt, men ändå en lisa för själen.

 

 

En annan butt.

 Terrys spaniel-gäng.

 

 Meg, jag & Terry!

 

 

Här bodde vi - The Bridge Inn i Grinton. Ett mycket bra val ffa då maten var väldigt, väldigt bra. Vi åt oss gemensamt igenom stora delar av menyn under de här dagarna och samtliga rätter var helt briljanta. Inte riktigt vad man förväntar sig på en pub långt ute i ingenstans!

Trots en antydan av fine dining hade man lyckats bevara den gamla känslan av en landsbygdspub och både leriga skodon o diverse byrackor sågs varje kväll. Underbart!

Har man något ärende i denna del av världen så kan vi verkligen rekommendera den här puben för både boende & mat.